Infobladet

 

Om fartyget MARY CELESTE och alla skrönorna
Fritt från en artikel i tidskriften Longitude, nr 16, av Rupert Furneaux,
Hampshire, England – redigerat och sammanställt av Carsten Peterson
Det är mitt ute på den ödsliga Atlanten och sjömannen i fören på fartyget
Dei Gratia upptäcker ett fartyg, en brigantin. Han hojtar, ohoj, ohoj. Inget
svarsrop hörs från brigantinen som seglar förbi för motsatta halsar. Ingen
rorsman vid ratten och inget folk på däck. Fartyget går för reducerade segel
och styr redlöst.
-Vad heter hon? säger kapten Morehouse till styrman Deveau på fartyget
Dei Gratia.
-Mary Celeste!, svarar styrman.
-Otroligt, säger Morehouse.
En knapp månad tidigare hade de båda skeppen legat förtöjda bredvid
varandra i New York. Mary Celeste hade avseglat mot Genua den 7 nov,
och 8 dagar senare hade Dei Gratia följt henne.
Nu var de 2185 sjömil från New York – rakt öster om Azorerna.
Det var den 5 december 1872.
Inget folk fanns ombord konstaterade styrmännen Deveau och Wright, då
de klättrade ombord på Mary Celeste ute på havet. Inte ett ljud hördes,
bara knarrandet i riggen och fraset då fartyget vräkte sjöarna åt sidan på
vägen genom vattnet. Två segel hade blåst sönder. Förmärsseglet var satt
och skotat. Övriga segel var beslagna. Ratten svängde och snurrade i sjön.
Kompassen var sönderslagen. Den förliga nedgången till lastrummet var
öppen och luckan låg på däck.
Styrmännen gick igenom skeppet. I skansen fann de sjömanspipor, tobak
och oljekläder – allt till synes övergivet i en hast.
I kajutan fanns en kammarorgel, en symaskin och en klocka som stannat.
Det fanns gott om proviant. Och det syntes inga skador på fartyget. Alltihop
var ett mysterium.
Skeppet var i bästa kondition – kapabelt för en världsomsegling.
De sista anteckningarna i loggboken gjordes den 24 november. Då låg Mary
Celeste på kurs mot Gibraltar. Som skulle vara hennes första anlöp. Allt
tydde nu på att ingen varit ombord sedan den 25 november. Nu var det
alltså den 5 december.
Mary Celeste hade avseglat New York den 7 november, alltså nästan en
månad tidigare, under befäl av kapten Benjamin Briggs. Han hade med sig
hustrun och deras lilla barn. Besättningen i övrigt var på 7 man. Fartyget
var lastat med råsprit i fat.

Mary Celeste

Deveau och två sjömän seglade brigantinen Mary Celeste till Gibraltar där
sjöförhör hölls. En temperamentsfull och fantasifull irländare vid namn
Solly Flood fungerade som Attorney – General i rätten i Gibraltar. Han
misstänkte att allt inte gått rätt till. Man hade hittat ett uppslaget fat med
råsprit i lastrummet, ett mystiskt märke på skeppets brädgång och något
som kunde vara en blodfläck. Flood gissade att besättningen på Mary
Celeste gett sig på lasten, och i fyllan hade de sedan mördat kapten,
hustrun och barnet, samt styrmannen. Sedan hade de flytt med ett
passerande (!) fartyg till Nord- eller Sydamerika. Flood satte igång en
omfattande människojakt.
Bärgarna tillerkändes en bärgarlön som var väl så usel. En 7-del av skeppets
och lastens värde. Att det blev så här, berodde på rättens misstanke om att
kaptenerna Morehouse och Briggs var i maskopi för att lura
försäkringsbolaget. Alltså ett bedrägeri!
Floods jakt efter de försvunna myteristerna väckte stor uppståndelse i
hamnar runt om i världen, eftersom den saknade befälhavaren Briggs var
väl känd och mycket respekterad.
Men vinterns stormar och tidens tand gjorde att hela historien sedan föll i
glömska. Tills mitten av januari 1884. Drygt elva år senare.
I Portsmouth bodde en läkare vid namn Arthur Conan Doyle. Han hade
svårt att få igång sin praktik och försörjde sig på att skriva noveller och
berättelser. En sådan skickade han till kvartalstidningen Cornhill Magazine
och fick 30 pund. Publicering skedde i januari 1884. Tidskriften betraktades
som en tidning med otadlig auktoritet. Med andra ord oklanderlig.
Berättelsen var en romantiserad skildring om vad som skett ombord på

Mary Celeste. Han framställde det hela som ett vittnesmål och påstod att
livbåtarna hängde orörda i dävertarna och likväl saknades allt folk ombord.
Han skapade en gåta, som fick än mer fart senare när folk förstod att det
var skaparen av Sherlock Holmes som var författare.
Den första Sherlock Holmes romanen, En studie i rött, kom ut 1887.
Baskervilles hund kom ut 1902.
En kapten Coffin skrev om Mary Celeste i New York World i januari 1886
och kallade det hela ett mysterium. Artikeln hade inspirerats av fartygets
huvudredare Kapten James Winchester. Som vid sjöförhöret i Gibraltar
hade lagt fram en egen teori om varför skeppet övergivits. Han hade med
emfas påpekat att kapten Brigg var en fin man och en duglig befälhavare,
styrman Albert Richardson var en utomordentligt pålitlig man och
besättningen – alla var tyskar – var den trevligaste samling män som han
någonsin sett ombord i ett skepp. Detta hävdade han till sin död 1913.
Lavinen hade dock satts i rullning av Conan Doyle. Vilda anklagelser,
lönnmord på personligheter samt osannolika teorier rullades fram.
Romanförfattaren Clark Russell skrev i boken Mysteriet Ocean Star (Mary
Celeste), att fartyget hittats övergivet ute på oceanen. Man hade funnit att
det brann i spisen i kabyssen, att en höna stod på kokning. Men det fanns
inget folk ombord. Kaptenen låg död i sin koj, förste styrman hade dött i
feber, andre styrman hade fallit överbord – och besättningen hade följt
efter fartyget i en livbåt och kommit vilse i dimman.
En omfångsrik litteratur om händelsen växte fram – väldigt sensationsrik.
Någon la fram teorier om ett gigantiskt isberg. Någon påstod att
besättningen hade spolats överbord under de svåra stormar som
förekommit på Atlanten under november 1872. Men underligt nog fanns ju
inga skador på fartyget då det hittades!
Någon trodde att det var de beryktade barbaresk piraterna som hade tagit
besättningen som slavar i erövrade skepp. Piraterna höll till på Atlanten,
det visste man. Men som någon framhöll, piraterna utrotades av den
engelska flottan redan år 1816. En populär teori var att besättningen
drabbats av pesten. De hade alla fallit överbord i dödskamp. Någon
menade att kocken förgiftat sina skeppskamrater sedan själv fallit över
bord. Varje teori hade sina förespråkare.
Den brittiske författaren JL Hornibrook skrev 1904 om ”Fallet Mary
Celeste”. Han menade att ”endast en ganska häpnadsväckande och
överraskande teori verkar kunna täcka samtliga fall”. Han ansåg att
katastrofen hade orsakats av ett fruktansvärt sjöodjur.
Så här beskrev han det hela:
En man står vid rodret, ensam på däck. Alla de andra är under däck och
äter middag. Plötsligt kommer en väldig bläckfisk ur djupet, sträcker upp en
av sina förfärliga armar och slingrar den om rorsman. Hans nödrop hörs
och alla rusar upp på däck. En efter en fångas de in av svängande,

slingrande armar och dras överbord. Sedan sjunker odjuret ner i djupet
utan att lämna minsta spår.
Några år tidigare, 1902, hade Attorney General Solly Floods teori om myteri
och mord återupplivats. Nu av Mrs Fanny Richardson, änkan efter
styrmannen ombord på Mary Celeste. För Brooklyn tidningen Daily Eagle sa
hon att kapten Briggs och fru Briggs, samt hennes man, hade mördats av
den illasinnade besättningen. Hon sa också att Briggs och Morehouse
(kaptenen på Dei Gratia) var bekanta med varandra och hade ätit middag
tillsammans kvällen innan Mary Celeste lämnade New York. Det här gav
fart åt spekulationerna att de två kaptenerna var i maskopi med varandra.
Man talade återigen om försäkringsbedrägeri. Som skulle ha gått till så här:
Briggs hade planerat att sätta Mary Celeste på reven vid Azorerna. Han lät
skeppet styra in mot kusten och reven, medan han och alla de övriga från
fartyget satt i skeppsbåten och väntade. Men vinden slog om och Mary
Celeste gick klar från reven och for iväg ut från ön. De sammansvurna
drunknade innan Dei Gratia kom fram. Synpunkter på att kapten Briggs
hade hustru och barn ombord och aldrig skulle ha riskerat livet på dem
viftades bort.
År 1913 skrev en medarbetare i tidskriften Nautical Magazineen en fråga
under signaturen JSC. Vilket är det största sjömysteriet? Varenda
djuphavsseglare skulle svara Mary Celeste!
JSC kom med nya fakta i mysteriet:
Dei Gratia påträffar Mary Celeste ute på Atlanten. Kapten Morehouse
bordar fartyget med sin styrman. Båda är förbryllade och diskuterar vad
som hänt. Myteri, pirater, storm, hungersnöd, sjukdom? Även möjligheten
att folket uppslukats av ett sjöodjur tas med i JSCs faktabeskrivning. Efter
vad man kan se har skeppet lämnats hastigt. Alla lätt klädda och mitt i
frukosten. En symaskin står på bordet i kajutan, någon har lagat ett
blusförkläde för barn. Kvinnan har stannat upp mitt i en ärmsöm. Fyra
personer har störtat upp från frukosten. Som beskrivs i detalj:
Havregrynsgröt, ägg och bacon. Barnet har just ätit sin gröt och kaptenen
har huggit av sitt ägg. Sedan har alla lämnat kajutan och aldrig återvänt. På
kvinnans plats står en flaska hostmedicin. Kaptenens klocka tickar över
hans koj. Besättningen har lämnat sina pipor halvrökta. JSC höll fast vid sin
teori att Mary Celeste övergivits strax före Dei Gratia kom i sikte.
Det här sporrade chefredaktören för Strand Magazine att ge sig in i striden.
Han inbjöd fyra välkända författare att söka lösa gåtan.
Men de var sällsynt oskickliga. Besättningen hade gripits av vansinne och
hoppat överbord, eller hade de förgiftats av gas från någon explosion i
havet. Det fanns också en teori om en mordisk galning bland besättningen.
En som dödade alla och slängde dem överbord. Och sedan själv hoppade
efter. Nautical Magazine återkom med följande teori: Styrmannen hade
blivit kär i kaptenens hustru och de hade rymt tillsammans med
besättningen till ett annat fartyg. Som strax efter gick under med man och

allt. Vad som hände med kaptenen på Mary Celeste och hans barn förtäljer
inte historien.
Strand Magazine återkom med s k ögonvittnesskildringar. Det här var alltså
runt 1913-1914. Drygt 40 år efter händelsen. En Abel Fosdyk påstod att han
tillhört besättningen. Han berättade följande:
Mary Celeste hade råkat ut för dåligt väder och barnet Briggs, alltså
kaptenens barn, höll på att falla överbord vid ett tillfälle. Fosdyk byggde då
ett slags ställning på bogsprötet där barnet kunde sitta tryggt. Men intrigen
tätnar. På grund av vädrets påfrestningar tappade kapten Briggs fattningen
och anklagade styrmannen för att vara feg. Anklagelsen tog skruv och
styrmannen utmanade kaptenen på kappsimning.
Med fru Briggs (kaptenens fru) och barn samt besättningen som åskådare
ute på bogsprötet simmade Briggs och styrmannen Richardson runt det
stiljtedrabbade skeppet, fullt påklädda, mitt ute på Atlanten och mitt i
vintern. Ställningen under bogsprötet rasade plötsligt ner och alla hamnade
i sjön. Hajar började visa sig. Bara Abel Fosdyk räddades. Han klängde sig
fast vid vrakspillror och spolades så småningom upp på Nordafrikas kust.
Därifrån tog han sig hem till England.
Daily Express slog upp Fosdyks artikel under rubriken: Det övergivna
skeppet. Mysteriet löst.
För att inte vara sämre publicerade Nautical Magazine en berättelse som
man fått av en hävdad överlevande. Han påstod att folket på Mary Celeste
hade råkat ut för ett slavskepp som sedan kluvits mitt itu av en
kolliderande ångare. Endast den som berättade överlevde.
Daily Express publicerade år 1924 en egen lösning. ”Stort sjömysterium
uppklarat.” Lösningen på ett mysterium som gäckat alla i över 50 år.
En man vid namn Triggs påstod att han varit båtsman på Mary Celeste.
Besättningen – allt folk – på fartyget hade funnit en övergiven ångare, vars
namn suddats ut av det salta havsvattnet. I kajutan fann man ett kassaskåp
med 3 500 pund i guld och silver. De borrade ångaren i sank och återvände
till Mary Celeste där bytet fördelades. Man avsåg att även borra Mary
Celeste i sank men när ett annat skepp dök upp avstod man. Och hävdade i
stället att man kom från ångaren som gått i sank. Därefter följde man med
skeppet till Spanien där alla skingrades för vinden, efter att ha svurit
varandra tystnad. Mary Celeste lämnades vind för våg på oceanen!
Kapten Briggs kusin dr Oliver Cobb blev förbannad och skrev en insändare i
New York Times där han framhöll att det här framställde Briggs som en
kriminell desertör. Han påpekade att Triggs historia var rena påhittet. Utan
några som helst bevis.
En John Pemberton hävdade att han hade hela förklaringen till gåtan Mary
Celeste. Han uppgav sig själv vara skeppets kock. Han berättade att de
båda kaptenerna på Mary Celeste och Dei Gratia träffade en
överenskommelse i New York före avsegling. Det gällde de båda fartygens
laster och besättningar. Kapten Briggs skulle föra över en del av lasten till
Dei Gratia och i gengäld få några av hennes sjömän. Ytterligare en del

besättningsmän mönstras ombord, men de är desperados ledda av
styrman Hullock, kallade Baltimore Bully. Som förresten är gammal
beundrare till fru Briggs! Hon har en orgel med sig ombord som hon ofta
sitter och klinkar psalmer på. Skeppet överfalls av en orkan. Orgeln
kommer på drift och krossar fru Briggs. Kapten Briggs blir vansinnig och
låser in sig i sin hytt med hustruns döda kropp. Besättningen kräver att liket
ska kastas överbord. Och den natten försvinner Briggs. Besättningen tar till
spriten och allt råkar i upplösning.
Man tar sig i land på Azorerna i en frukthandlares båt. Mary Celeste hittas
av kapten Mulhouse på Dei Gratia, som enligt Pemberton hade väntat att
Briggs skulle sänka Mary Celeste på den överenskomna mötesplatsen.
Besättningen skingras över hela världen och Pemberton slår sig ner i
Liverpool. Londontidningen Evening Standard intervjuar honom år 1929. Då
är Pemberton 92 år.
Att Pemberton överhuvudtaget nämns i sammanhanget kan bero på att
han färdades med fartyget Columbian från Gibraltar den 18 dec 1872. Fem
dagar efter att Mary Celeste anlöpt Gibraltar med styrman Deveaux och en
matros. Han kan alltså ha hört talas om det mystiska skeppet och tjänat en
hel del öl på att låtsas vara en överlevande. Briggs släktingar tog helt
avstånd från Pembertons enorma lögner.
Mary Celeste införlivades i den tidens flugiga idéer, skriver författaren
Rupert Furneaux i tidskriften Longitude.
På 1920-talet trodde många bretagnare att de – och inga andra – var
ättlingar till Israels försvunna stammar och att den Gudomliga planen fanns
uppenbarad i måtten hos den stora pyramidens inre. På något sätt kom
dessa föreställningar även att förknippas med sagan om den i havet
sjunkna kontinenten Atlantis. Och förstås hävdades då att Kapten Briggs
och hans besättning antingen förts upp till himlen eller sugits in i kloaken
till det sjunkna Atlantis. Den här övernaturliga lösningen på gåtan Mary
Celeste fick ett så kallat eko år 1955. Folk hade ju blivit mer upplysta,
trodde man. Den stora pyramid-uppenbarelsen avlöstes av flygande tefats-
dille. M K Jessup, som var professor och lärare i astronomi vid Michigan
universitetet hävdade bestämt att Mary Celestes hela besättning, alla
ombord, hade snappats upp till rymden av illvilliga rymdvarelser. Av vilken
anledning som detta hände kunde man bara spekulera om, sa Jessup!
Flera välkända författare, bl a kommendörkapten Gould i brittiska
Admiralty´s Hydrographic department och en kommendör Campbell
försökte både före och efter andra världskriget avfärda de
vanföreställningar och sensationsskrivelser som skapats.
Men – dikten var mer spännande än verkligheten. Alltså blev berättelsen
därefter, för att kunna tillfredsställa all sensationslystnad. Man vräkte på.
Här är ett annat smakprov: När hon siktades gick Mary Celeste för fulla
segel med god fart. Dei Gratia fick jaga henne rätt länge innan man hann
ikapp och lyckades borda. Ingen människa fanns ombord, en till hälften
avklarad frukost stod på bordet i kajutan, tre koppar med ännu ljummet te,

en öppen flaska med hostmedicin på bordet, en liten flaska olja och en
fingerborg bredvid symaskinen, i vilket ett barnplagg höll på att lagas.
Kaptenens klocka tickade, det brann för fullt i spisen i kabyssen, en katt sov
på en bänk. Sjömännens pipor var bara halvrökta och männens tvätt
hängde på tork. På däck låg en blodfläckad yxa. Skeppets båtar hängde
orörda i sina dävertar. Conan Doyle hade ställt en så knivig fråga år 1884,
att inte ens självaste Sherlock Holmes skulle kunnat finna svaret på den.
Artikelförfattaren i Longitude, Rupert Furneaux berättar:
Som så många i min generation, växte jag upp med Mary Celeste. År 1964
var jag i Gibraltar. Gick till domstolen Supreme Court och frågade om det
gick att få en kopia av rättegångshandlingar från 1872. Jodå, till en viss
kostnad. Det märkliga var att jag var en av få personer som frågat efter
dessa handlingar.
Kopian av vittnesförhören visar att styrmännen Deveau och Wright från Dei
Gratia inte funnit någon halväten frukost, inget ljummet te, inget kluvet
ägg, ingen sovande katt på en bänk. Allt detta var lögn.
Folket i Mary Celeste hade lämnat fartyget i skeppets egen båt. De hade
övergett sitt säkra skepp i stor brådska och i plötslig panik den 25
november, någon gång efter kl 8 på morgonen. Då en sista anteckning
gjorts. Inte långt efter frukost, eftersom sängarna inte var bäddade. I fru
Briggs värld fick sängar aldrig stå obäddade. Vad hade då orsakat den
plötsliga paniken? Den sista anteckningen i loggboken gällde inte det
brådstörtade övergivandet av skeppet. Den sista anteckningen i loggboken
gjordes dagen före, den 24 november.
Mary Celeste byggdes i Nova Scotia år 1861 och fick namnet Amazon. År
1868 övergick hon i amerikansk ägo och döptes om till Mary Sellars. Av
någon konstig anledning blev detta sedan Mary Celeste.
Briggs blev befälhavare i henne 1872. Han var 37 år gammal och en erfaren
sjöman, med högsta vitsord för sjömanskap och redlighet. Briggs
förvärvade 8/24 andel i fartyget.
Han gifte sig med Sarah Cobb, som följde med på den olycksaliga resan
tillsammans med deras dotter Sophia. Fru Cobb tog med sin orgel och
symaskin ombord. Deras 7 årige son stannade hemma i Marion i
Massachusetts.
En kapten Winchester omvittnade att förste styrmannen Richardson – gift
med en brorsdotter till honom – var en utomordentligt präktig man. Andre
styrman var dansk, kocken en vit amerikan. De fyra matroserna var tyskar
och enligt Briggs ett ganska så fredligt gäng.
Efter sin ödesdigra resa återgick Mary Celeste till sina ägare. Hon fick ett
olyckligt slut. Hon strandade den 3 jan 1885 vid Haiti och kaptenen
anklagades för att medvetet ha satt henne på grund. Juryn i Boston friade
honom, trots att det enligt vittnesmål var klart väder och lugn sjö, och att

revet som skeppet gick på var utmärkt i sjökortet och fullt synligt. Kapten
Gilman Parker avled innan en ny rättegång kunde tas upp mot honom.
Men vad hände med Mary Celeste?
Varför försvann allt folket?
Och hur?
Briggs styr ut från New York i november 1872 och förväntar sig en behaglig
resa. Men man har i stort sett dåligt väder under hela resan. Kursen sätts
mot Azorerna. Det sista införandet i loggboken sker söndag middag den 24
november. Skeppet gör 8 knop och öarna Sao Miguel och Santa Maria är
100 resp 110 nautiska mil för över. Det är stormigt väder.
Kl 08 den 25 nov har Mary Celeste passerat Santa Maria. Den första vackra
dagen sedan New York. Luckorna till lastrummet har varit tillslutna i 20
dagar. Under däck finns råsprit i fat.
Kan kapten Briggs ha nyttjat det fina vädret till att lufta lastrummet?
Mycket möjligt, eftersom luckan till förliga nedgången låg på däck då
skeppet bordades. När lasten lossades i Genua visade det sig att nio fat
läckt och var tomma. Spriten hade runnit ner i botten av lastrummet.
Gång på gång under den långa tvisten om vad som hänt Mary Celeste
upprepade kapten Winchester, fartygets huvudägare, att det kan ha bildats
explosiv gas i lastrummet. Ångorna hade antingen exploderat eller det
hade dundrat till då luckan lyftes av. Briggs kan ha fruktat att skeppet
skulle ta eld. Han gav order om att minska segel och att sätta storbåten i
sjön. De tog in storseglet och bärgade bramseglet och fick på det sättet
fartyget att sakta farten. Det är inte omöjligt att ett nytt dundrande eller en
explosion hördes.
Briggs gav då order om att överge skeppet och sjömännen klättrade ner
från riggen, fortfarande med flera segel satta. Han tog med
navigeringsinstrument och skeppspapper. Richardson började klottra ner
ett meddelande till sin fru men tvingades avbryta. Alla gick i storbåten för
att sätt sig i säkerhet inför en befarad explosion. Någon gjorde fast
storbåten vid en tross, fastsatt ombord i Mary Celeste.
Då Dei Gratia fann Mary Celeste tio dagar senare hängde ett fall avsett för
storseglet avslitet över däcksidan. Det var en kraftig lina, 3 tum i omkrets
och ca 300 fot lång. Den var belagd vid en koffernagel vid masten, men inte
i bruk. Storseglet hade stuvats på taket till däckshuset.
Storbåten hängde förmodligen på släp efter Mary Celeste i den
improviserade bogsertrossen.
Enligt en rapport från Servicio Meteorologico dos Azores framgår att en
väderförsämring inträffade på morgonen den 25 november. En storm
blåste upp, sjön utanför Azorerna piskades av vindar med stormstyrka och
ett skyfallsliknande regn tilltog. Tio personer kastades om varandra i en
liten båt på 16-20 fot (ca 6 meter) med ett fribord på 9-12 tum (ca 3
decimeter).
Katastrofen kan ha utspelat sig på följande sätt:

Den obemannade Mary Celeste rusar fram driven av den kraftiga vinden.
Bogsertrossen springer av och enda utvägen för människorna ombord i
storbåten är att kämpa sig ikapp det flyende skeppet. Den grymma jakten
kan ha pågått ända till sent på eftermiddagen, då vinden drog sig från
sydväst till nordväst och drev båten förbi Azorernas tvärbranta klippor och
ut på det öde Atlantiska havet.
Successivt gick det upp för kaptenen och de övriga ombord att deras
fruktan att bli sprängda i luften inte hade haft någon grund. Obönhörligt
vattenfylldes båten och de drunknade. Allt medan den obemannade Mary
Celeste oförtrutet fortsatte sin ostliga kurs med fem segel satta, däcken
tomma och den flyktiga lasten i gott behåll.
Briggs hade skrämts av en skugga. Både redaren Winchester och Briggs
kusin Cobb tror att Briggs gripits av panik. Kanske han hört talas om att ett
skepp vars last av råsprit skulle ha exploderat, även det på en resa till
Genua. Kaptenen där ombord trodde att elden kommit lös och beordrade
alla att gå i båtarna. Själv stannade han kvar ombord. När han efter ett tag
inte såg vare sig eld eller rök kallade han tillbaka besättningen. Explosionen
eller dundret hade inte orsakat någon skada på fartyget.

 

DRÄKTIGHET

Dräktighet räknas i registerton och är ett rymdmått. Ett registerton = 100 engelska kubikfot = 2,83 kubikmeter Bruttoregisterton (brt) omfattar alla slutna rum ombord, med undantag för dubbelbottentankar, styrhytt och vissa andra smårum. Nettoregisterton (nrt) är vad som blir kvar av ett fartygs inre rymd sedan bl a bostadsdel och maskinrum räknats bort. Med de siffrorna som grund räknar man sedan ut alla avgifter som kan drabba fartyget: lots-, hamn- och kanalavgifter mm. Deplacement är den totala vikten av fartyget med last. Dödviktston (eng. ton deadweight), tdw = 1 016 kg som används för att ange lastkapacitet. Ton dödvikt är skillnaden i deplacement mellan ett fullt nerlastat och ett tomt fartyg. Till full nedlastning räknas last, drivmedel, förråd, vatten och besättning. Man talar om dödvikt då det gäller lastfartyg. Man talar om bruttoton då det gäller passagerarfartyg, bilfärjor och andra servicefartyg. Deplacement används då det gäller örlogsfartyg.

Shelterdäck Shelterdäcket ligger ovanför huvuddäcket och är en utveckling av presenningen som skyddade däckslasten. Alltså en överbyggnad som kunde undantas mätning av fartygets dräktighet så länge den kunde betraktas som öppen. För att göra ett öppet utrymme stängt för att skydda lasten placerade man en öppning i däcket, vanligtvis akter om de permanenta lastluckorna, med ett lock av ”tillfällig” karaktär och kallade det tonnagebrunn. Mellanväggarna (skotten) nere i utrymmet hade samma tillfälliga luckor = öppen (open) shelterdäckare. Om man tog bort tonnagebrunnen och monterade dit en permanent lucka samt satte vattentäta luckor i mellanväggarna fick man en stängd (closed) shelterdäckare. PARAGRAFARE Fartyg under 500 bruttoton som enligt en paragraf i den dåvarande bemanningsförordningen kunde klaras med betydligt mindre besättning än fartyg över 500 bruttot

 

Om vågor i havet

Vinden överför energi då den blåser över en vattenyta, vilket medför att vågor bildas. När vågen rör sig framåt beskriver vattenmassan en cirkelrörelse. Man säger att vågen rör sig i en orbitalbana. Om man lägger en träbit i vattnet ser man att den inte förflyttar sig nämnvärt då vågen drar förbi. Träbiten beskriver en cirkelrörelse och blir i princip kvar på det ställe där man placerade den. Prova nästa gång du badar i havet! Våghöjden är avståndet mellan vågtopp och vågdal, och våglängden är avståndet mellan två på varandra följande vågtoppar. Vågperioden är tidsintervaller mellan två på varandra följande vågtoppar. Hastigheten blir alltså våglängden dividerad med vågperioden. Längd genom tid. Man talar om signifikant våghöjd, det är för övrigt den våghöjd som man ger i sjörapporten. Den bestäms från höjden av alla vågor under en trettio minuters period. Vågorna sorteras efter våghöjd och medelhöjden för den högsta tredjedelen av dessa vågor är den signifikanta våghöjden. Detta överensstämmer med vad man som betraktare bedömer våghöjden till. Med hjälp av ett speciellt diagram kan man räkna ut våghöjden med ledning av vindhastighet, sträcka över öppet hav, (så kallad fetch), samt den tid i timmar som det blåst. När vågorna närmar sig kuster och stränder, och djupet minskar till mindre än halva våglängden stoppas vågrörelsen upp, vågen blir högre och brantare och bryter sedan. Vågen bryter när djupet är mindre än 1,3 gånger våghöjden.

I oceanförhållanden kan så kallade monstervågor bildas, vågor som är dubbelt så höga som andra vågor i samma område. Satellitmätningar har visat på förekomsten av monstervågor på upp till 30 meters våghöjd på flera platser i världen. Det finns inget entydigt svar på varför de förekommer, men kan ha samband med kraftiga havsströmmar eller att flera vågsystems energi vid speciella tillfällen samlas i en enda våg. Utanför den svenska kusten har uppmätts våghöjder på runt 13 – 14 meter, såväl i Östersjön som i Skagerrak. Högsta uppmätta vågen i Östersjön är 14,0 meter. Det registrerades söder om Åland av Finska Havsforskningsinstitutet den 22 december 2004. Signifikanta våghöjden var vid detta tillfälle 7,7 meter. 

 

 

Den svenska Marinen, drygt 500 år

En historisk överblick 

Man anser att Gustav Vasas inköp av tio bestyckade örlogsfartyg från Lübeck år 1522 är den svenska marinens tillkomst. Fartygen levererades till Slätbaken öster om Söderköping den 7 juni 1522.

Under 1500-talet skedde förändringar som påverkade handeln och sjöfarten i Östersjön. Den som hade kontroll över sjöfarten hade också kontroll över handeln. Den danske kungen Kristian II erövrade Stockholm med sin havsflotta år 1520. Han är även känd som anstiftaren av Stockholms blodbad på senhösten samma år.

Det krävdes en egen svensk flotta för att kunna befria Stockholm och minska danskarnas dominans i Östersjön. I juli 1521 hade Gustav Vasa blivit utsedd till Sveriges rikes föreståndare i Vadstena. Det var på basis av detta som han inledde förhandlingar med Lübeck om köp av fartyg 1522. Gustav Vasa kröntes till kung år 1528.

Den nästan 300-åriga period som omfattar Vasa-tiden, Stormaktstiden, Frihetstiden, den Gustavianska tiden och Napoleontiden kännetecknas av många krig med omgivande länder.

Under Vasatiden (åren1521-1611: Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX) byggdes de svenska sjöstridskrafterna upp till ansenlig styrka och hade framgångar till havs mot Danmark och inomskärs mot Ryssland.

I början av Stormaktstiden (åren1611-1721: Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora) var Sverige en stark regional sjömakt. Under 1600-talets andra hälft hade dock sjöstridskrafterna flera svåra motgångar mot den danska flottan.

Under Frihetstiden (åren1719-1772: Fredrik I av Hessen, Adolf Fredrik) och det stora nordiska kriget, då den ryska sjömakten blivit en svår motståndare, försämrades läget. Svårigheter att försvara den svenska östersjökusten mot hot, bland annat från galärer blev uppenbara. Detta ledde så småningom till en kraftfull uppbyggnad av såväl en sjögående seglande flotta som en roddflotta för skärgårdsstrid. i Sverige.

Ostindiska kompaniet grundades 14 juni 1731 och upplöstes 1813.

Kompaniet hade svenskt monopol på handeln med Kina. Under de här åren 1731-1813 gjordes 132 resor med 37 fartyg till såväl Indien som Kina. En resa till Kina varade vanligtvis omkring 18 månader.

Gustavianska tiden (åren 1772-1809: Gustav III, Gustav IV Adolf).

Gustav III:s ambitioner med skeppsbyggmästaren af Chapman och det för sin tid moderna varvet i Karlskrona, resulterade i imponerande flottor för såväl utomskärs- som skärgårdskrigsföring.

Napoleonkrigen var en serie krig i Europa mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner. De var en fortsättning på franska revolutionen och pågick mellan åren 1803 och 1815. Allt ändades genom slaget vid samhället Waterloo i Belgien den 18 juni 1815.

Under Napoleonkrigen hade Sverige ett relativt starkt sjöförsvar som dock på grund av att Ryssland anföll Finland vintertid med svåra isförhållanden inte kunde komma till full verkan.

Perioden 1815-1880 som kännetecknas av fred och en ny strategi, i form av en neutralitetspolitik, blev en period i förfall beträffande de marina stridskrafterna.

Den nya flottan byggdes från 1800-talets slut ut med pansarbåtar, senare benämnda pansarskepp med långskjutande artilleri.

De tre ”Sverigeskeppen”, HMS Sverige, HMS Drottning Victoria och HMS Gustav V, som tillfördes i slutet av och efter Första världskriget utgjorde flottans kärna fram till och med Andra världskriget. De byggdes efter principen ”starkare än de snabbare och snabbare än de starkare”.

Efter Andra världskriget kom nya kryssare och jagare. Under 1950-talet hade flottan bl a tre kryssare, ett tiotal jagare, ett trettiotal torped-/motortorpedbåtar, ett tjugotal ubåtar, ett tiotal fregatter, ett minfartyg och ett trettiotal minsvepare.

Hur är läget idag?

Marinens operativa örlogsfartyg består idag av Korvetter, Minröj

ningsfartyg, Ubåtar, Minfartyg, Bevakningsbåtar, Trängfartyg, Trans-

portfartyg och Specialfartyg.