INFO-bladet

 

Bananer som mognar

Vi åt en hotellfrukost någonstans och jag tog en banan från fruktkorgen, men kände att den var kylskåpskall. Ett helgerån mot en banan.

Ombord på kylfartyget M/S Golden Ocean förvarades bananerna i kylrum med temperaturen plus 12,6 grader. Varken mer eller mindre.

Överstyrman ombord hade speciell näsa för när bananer mognade. Han kunde lukta sig till det. Det låter märkligt men jag kan vidimera det för jag var med.

Vi gick i trafik mellan Karibien och Frankrike och lastade bananer från öarna Guadeloupe och Martinique, och lossade i Dieppe, Le Havre och Rouen.

Vid några tillfällen på vägen över Atlanten gick vi ner i lastrummen för att kontrollera. Speciellt ett tillfälle minns jag.

Vi kröp in i lastrummet genom en öppning strax under däck och tittade ut över de i brunt papper omslagna bananstockarna, med helgröna bananer innanför. Sedan kröp vi ut på dem och överstyrman vädrade med näsan som en hund med nosen.

- Gräv här sa han.

Jag grävde, flyttade undan en stock, sedan ytterligare en och vid den tredje sa han: - Öppna omslaget.

Otroligt. Han hade rätt. Några av bananerna hade börjat gulna lite svagt. I en mognadsprocess skulle de här ofelbart dra med sig alla andra. Alla skulle mogna.

Jag glodde på honom med beundran utan att visa det. Han var en tyst och ganska inbunden typ som vistats i båten sedan hon var ny, en drygt tolv år lång törn. En professionell sjöman som inte yttrade ett ord i onödan. Han var förresten finländare.

Carsten

 

Några ord om havet – ett vetenskapligt kåseri

 Jag stod vid Medelhavets strand och såg vågorna skölja in. Havet var alldeles lugnt, ändå sköljde vågorna in. Jag tänkte på John Andreas, han som lite närsynt frågade mig för en tid sedan: - Vad har du jobbat med i ditt liv

- Jag har varit bojsystemsarbetare och havsentreprenör, svarade jag. Bland mycket annat.

Vi befann oss på lokal och drack en öl. Medan det skedde utvecklade jag innebörden i vad jag sagt. Att jag arbetat med oceanografiska undersökningar och utredningar. I viss mån forskningsbetonat men framförallt ur ett samhällsperspektiv. Där den privata näringen stod för omkostnader och där det vitala stod i direkt proportion till vår verksamhet.

Jag berättade om mina insatser i havsanknuten miljö under nästan tjugofem år. Jag berättade om havet och om oceanografi, framförallt om fysisk oceanografi. John Andreas lyssnade andäktigt.

Haven täcker drygt sjuttio procent av jordens yta; det mesta av vattnet finns i haven, sa jag. Endast några procent består av sötvatten i sjöar, floder och allehanda vattendrag. Det finns tre stora oceaner, Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen. De har jag vistats på under ett antal år, fast inte i oceanografins tjänst. Det finns också en del bihav och innanhav, såsom Medelhavet och Östersjön. De har jag också vistats på. Och i. Dessutom finns det flera stora och små medelhav samt ett stort antal randhav. Exempel på randhav är Japanska havet och Nordsjön.

Karibiska havet och Mexikanska golfen kallas tillsammans för det Amerikanska medelhavet. Det Europeiska medelhavet är det längs vars stränder jag brukar vandra. Medelhavet som det annars kallas, rätt och slätt.   

Oceanografi är läran om havet i alla dess bemärkelser. Den fysikaliska och kemiska oceanografin kan anses vara läran om havet med en snävare innebörd. Kunskapen om strömmar, vågor, tidvatten, vattenstånd, salthalt och temperatur. Om havsvattnets sammansättning och om dess fysikaliska egenskaper, om kopplingen och samspelet mellan havets uppträdande och de meteorologiska förhållandena, om is, om alger och om otillbörlig påverkan.

Oceanerna är stora och djupa, och innehåller förstås en stor volym vatten. Medeldjupet i de tre oceanerna utan alla bihav är drygt fyra tusen meter. Det största djupet finns i Marianergraven i Stilla havet, öster om Filipinerna. Där är det 11 034 meter ner till botten. Havsforskaren Auguste Piccard byggde redan 1939 en undervattenfarkost som skulle kunna nå ner till stora havsdjup. År 1960 dök han med batyskafen Trieste ner i Challengerdjupet i Marianergraven. Ner till botten, 10 911 meter under havsnivån. Det lär ha tagit en stund att komma såväl ner som upp.

Det största djupet i Östersjön finns nedanför Nynäshamn, drygt 20 km sydost om Landsort. I den här förkastningssprickan är det 459 meter ner till innanhavets botten.

Det finns stora permanenta vindsystem på jordytan som regleras av permanenta hög- och lågtrycksområden. De här vindsystemen medverkar till att driva de storskaliga ytströmmarna. Enligt den tyske havsforskaren Günter Dietrich, i viss mån orakelförklarad, finns det sju huvudströmregioner i världshaven. Det var de här havsströmmarna som de gamla veteseglarna, fullriggarna, klipperfartygen, hade fullständig kontroll över, för att på kortaste tid ta sig från en europeisk hamn till sydkusten av Australien för en vetelast, och sedan hem igen.

Förutom vindpåverkan finns också inverkan av jordrotationen, och corioliskraften.  Som är en tröghetskraft upptäckt av den franske ingenjören och matematikern Gustave-Gaspard Coriolis år 1835. Han visade att om de vanliga Newtonska rörelselagarna ska användas på jorden måste man beakta en tröghetskraft som länkar av en massa i rörelse åt höger på norra halvklotet och åt vänster på det södra. Effekten av corioliskraften är en skenbar avböjning av banan för ett föremål som rör sig inom ett roterande koordinatsystem. Som ju jorden är i sin rörelse runt jordaxeln.

Rent generellt kan man säga att strömmar i havet uppkommer på grund av vindar, vattenståndsskillnader, månens och solens dragningskraft, samt skillnader i salthalt och temperatur. I övrigt sker påverkan av kustlinjer, bottentopografi, jordrotationen och friktion mellan vattenmassan och havsbotten.

Strömmarna längs de svenska kusterna är relativt svaga. På grund av coriolis-kraften driver det ner en ström med sött älvvatten längs den svenska Bottenhavskusten och Östersjökusten och fortsätter genom Öresund och upp längs västkusten. Den kallas där för den Baltiska ytströmmen. Som sedan går över i den Norska kustströmmen då denna viker av längs norska sydkusten och västerut mot Nordsjön. Atlantströmmen och den Jutska strömmen längs toppen av Jylland dras in i en cirkelrörelse i Skagerrak. Atlantströmmen är en del av Golfströmmen, som har sin upprinnelse i Karibiska havet och färdas i ett stråk tvärs över Atlanten väster om Brittiska öarna och längs den norska kusten mot Norra ishavet.

Strömmen i Öresund är regelmässigt nordgående på grund av överskottet av vatten i Östersjön. När det blåser till rejält från väster och det drar in en västlig storm, vänder strömmen i Öresund och blir sydgående. Flera är de tillfällen då vattenståndskillnaden mellan Viken i norra Öresund och Klags-hamn i söder varit mer än en meter, med den högsta nivån vid Viken. En veritabel nerförsbacke med andra ord. Vid en del av dessa tillfällen har syrerikt och salt oceanvatten sköljt in i Östersjön och skapat bättre förhållanden i djuphålorna under en tid. Tyvärr sker dessa stormtillfällen alltför sällan och med för kort tidsperiod. Annars vore Östersjön snart reparerad.

John Andreas tittade på mig. Det var som fan, sa han. Är det på det här viset. Det hade jag inte en aning om. Men hur är det med vågorna? Du berättade ju nyss om vågor som sköljde in på en sandstrand.

Jag glodde på honom, sedan började jag berätta om vågor. Om vågor i havet. Om att vinden överför energi då den blåser över en vattenyta, vilket medför att vågor bildas. Vattenmassan beskriver en cirkelrörelse när vågen rör sig framåt. Man säger att vågen rör sig i en orbitalbana. Om man lägger en träbit i vattnet ser man att den inte förflyttar sig nämnvärt då vågen drar förbi. Den beskriver en cirkelrörelse och blir i princip kvar på det ställe där man placerade den.

Våghöjden är avståndet mellan vågtopp och vågdal, och våglängden är avståndet mellan två på varandra följande vågtoppar. Vågperioden är tidsintervaller mellan två på varandra följande vågtoppar. Hastigheten blir alltså våglängd dividerad med vågperiod. Längd genom tid.

Man talar om signifikant våghöjd i detta sammanhang. Med det menas medelhöjden för den högsta tredjedelen av alla vågor under en trettio minuters period. Den våghöjden överensstämmer med vad man som betraktare bedömer våghöjden till.

Med hjälp av ett speciellt diagram kan man räkna ut våghöjden med ledning av vindhastighet, sträcka över öppet hav, så kallad fetch, samt den tid i timmar som det blåst. När vågorna närmar sig kuster och stränder, och djupet minskar till mindre än halva våglängden stoppas vågrörelsen upp, vågen blir högre och brantare och bryter sedan.

I oceanförhållanden kan så kallade monstervågor bildas, vågor som är dubbelt så höga som andra vågor i samma område. Satellitmätningar har visat på förekomsten av monstervågor på upp till 30 meters våghöjd på flera platser i världen. Det finns inget entydigt svar på varför de förekommer, men tycks ha ett samband med kraftiga havsströmmar.

Utanför den svenska kusten har som högst uppmätts våghöjder på runt 13 meter, såväl i Östersjön som i Skagerrak.

Vattenståndet i haven runt Sverige mäts på 23 platser och är viktig information till sjöfarten och för den oceanografiska prognostjänsten. Vattenståndet i havet påverkas av de tryckförändringar som sker i atmosfären. Lågtryck = högt vattenstånd, högtryck = lågt vattenstånd. I princip.

Tidvatten finns inte i någon större utsträckning längs våra kuster. Störst är det på den norra delen av västkusten där variationen kan bli uppemot 60 cm. På en del platser på Brittiska öarna är tidvattenvariationen mycket stor mellan hög- och lågvatten. Exempelvis i Bristolkanalen där skillnaden kan bli upp till 15 meter. I Bay of Fundy innanför Nova Scotia på Kanadas ostkust finns den högst uppmätta skillnaden mellan hög- och lågvatten. Hela 16 meter. Det är rejält.

Tidvatten är variationer i havsvattnets nivå på ungefär ett halvt dygn. Noga räknat 12 timmar och 25 minuter. Det beror på månens och till viss del solens gravitation, dvs tyngdkraft eller dragningskraft. Gravitationen är ju det som håller oss kvar på jorden och håller månen i en bana runt jorden. Vid ebb drar vattnet sig tillbaka och skapar lågvatten. Vid flod stiger vattnet och skapar högvatten. Tiden mellan två på varandra följande högvatten är sålunda ett drygt halvt dygn.

Salthalten eller saliniteten i världshaven är 35 promille (3,5 %). Det vill säga 35 mg per kg havsvatten. Detta kan dock variera mellan ca 33 och 38 promille beroende på tillflöden och avdunstning. Den högsta salthalten i havsvatten har uppmätts i Persiska viken. Hela 41 promille. I Östersjön inklusive Bottenhavet och Bottenviken är salthalten mycket låg på grund av den stora tillförseln av sötvatten från älvar och floder. Vi talar om kraftigt brackvatten där ytsalthalten i egentliga Östersjön är mellan sex och sju promille. Det är först ute i Kattegatt som vi uppnår runt 20 promille, och i Skagerrak runt 30.

I havsvattnet finns ett stort antal salter av vilka de sex mest förekommande är klor, natrium, svavel, magnesium, kalcium och kalium. Dessa sex utgör 99 procent av havssalterna, och av dessa är klor och natrium de viktigaste. Natriumklorid är ju vanligt koksalt. Detta utvinns ur havsvattnet genom avdunstning. Om allt havsvatten på jorden avdunstade skulle vi se havsbotten täckt av ett 60 meter tjockt saltlager.

John Andreas satt tyst medan han tog en klunk öl. Vi glodde på varandra utan att yttra ett ord. Jag ville inte störa när han satt och smälte vad jag sagt.

Efter en stund sa han: - Vad har du annars jobbat med?

Carsten

 

DRÄKTIGHET

Dräktighet räknas i registerton och är ett rymdmått. Ett registerton = 100 engelska kubikfot = 2,83 kubikmeter.

Bruttoregisterton (brt) omfattar alla slutna rum ombord, med undantag för dubbelbottentankar, styrhytt och vissa andra smårum. Nettoregisterton (nrt) är vad som blir kvar av ett fartygs inre rymd sedan bl a bostadsdel och maskinrum räknats bort. Med de siffrorna som grund räknar man sedan ut alla avgifter som kan drabba fartyget: lots-, hamn- och kanalavgifter mm.

Deplacement är den totala vikten av fartyget med last.

Dödviktston (eng. ton deadweight), tdw = 1 016 kg som används för att ange lastkapacitet. Ton dödvikt är skillnaden i deplacement mellan ett fullt nerlastat och ett tomt fartyg. Till full nedlastning räknas last, drivmedel, förråd, vatten och besättning.

Man talar om dödvikt då det gäller lastfartyg. Man talar om bruttoton då det gäller passagerarfartyg, bilfärjor och andra servicefartyg. Deplacement används då det gäller örlogsfartyg.

Shelterdäcket ligger ovanför huvuddäcket och är en utveckling av presenningen som skyddade däckslasten. Alltså en överbyggnad som kunde undantas mätning av fartygets dräktighet så länge den kunde betraktas som öppen. För att göra ett öppet utrymme stängt för att skydda lasten placerade man en öppning i däcket, vanligtvis akter om de permanenta lastluckorna, med ett lock av ”tillfällig” karaktär och kallade det tonnagebrunn. Mellanväggarna (skotten) nere i utrymmet hade samma tillfälliga luckor = öppen (open) shelterdäckare. Om man tog bort tonnagebrunnen och monterade dit en permanent lucka samt satte vattentäta luckor i mellanväggarna fick man en stängd (closed) shelterdäckare.

PARAGRAFARE: Fartyg under 500 bruttoton som enligt en paragraf i den dåvarande bemanningsförordningen kunde klaras med betydligt mindre besättning än fartyg över 500 bruttot

 

Den svenska Marinen, drygt 500 år

En historisk överblick 

Man anser att Gustav Vasas inköp av tio bestyckade örlogsfartyg från Lübeck år 1522 är den svenska marinens tillkomst. Fartygen levererades till Slätbaken öster om Söderköping den 7 juni 1522.

Under 1500-talet skedde förändringar som påverkade handeln och sjöfarten i Östersjön. Den som hade kontroll över sjöfarten hade också kontroll över handeln. Den danske kungen Kristian II erövrade Stockholm med sin havsflotta år 1520. Han är även känd som anstiftaren av Stockholms blodbad på senhösten samma år.

Det krävdes en egen svensk flotta för att kunna befria Stockholm och minska danskarnas dominans i Östersjön. I juli 1521 hade Gustav Vasa blivit utsedd till Sveriges rikes föreståndare i Vadstena. Det var på basis av detta som han inledde förhandlingar med Lübeck om köp av fartyg 1522. Gustav Vasa kröntes till kung år 1528.

Den nästan 300-åriga period som omfattar Vasa-tiden, Stormaktstiden, Frihetstiden, den Gustavianska tiden och Napoleontiden kännetecknas av många krig med omgivande länder.

Under Vasatiden (åren1521-1611: Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Karl IX) byggdes de svenska sjöstridskrafterna upp till ansenlig styrka och hade framgångar till havs mot Danmark och inomskärs mot Ryssland.

I början av Stormaktstiden (åren1611-1721: Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora) var Sverige en stark regional sjömakt. Under 1600-talets andra hälft hade dock sjöstridskrafterna flera svåra motgångar mot den danska flottan.

Under Frihetstiden (åren1719-1772: Fredrik I av Hessen, Adolf Fredrik) och det stora nordiska kriget, då den ryska sjömakten blivit en svår motståndare, försämrades läget. Svårigheter att försvara den svenska östersjökusten mot hot, bland annat från galärer blev uppenbara. Detta ledde så småningom till en kraftfull uppbyggnad av såväl en sjögående seglande flotta som en roddflotta för skärgårdsstrid. i Sverige.

Ostindiska kompaniet grundades 14 juni 1731 och upplöstes 1813.

Kompaniet hade svenskt monopol på handeln med Kina. Under de här åren 1731-1813 gjordes 132 resor med 37 fartyg till såväl Indien som Kina. En resa till Kina varade vanligtvis omkring 18 månader.

Gustavianska tiden (åren 1772-1809: Gustav III, Gustav IV Adolf).

Gustav III:s ambitioner med skeppsbyggmästaren af Chapman och det för sin tid moderna varvet i Karlskrona, resulterade i imponerande flottor för såväl utomskärs- som skärgårdskrigsföring.

Napoleonkrigen var en serie krig i Europa mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner. De var en fortsättning på franska revolutionen och pågick mellan åren 1803 och 1815. Allt ändades genom slaget vid samhället Waterloo i Belgien den 18 juni 1815.

Under Napoleonkrigen hade Sverige ett relativt starkt sjöförsvar som dock på grund av att Ryssland anföll Finland vintertid med svåra isförhållanden inte kunde komma till full verkan.

Perioden 1815-1880 som kännetecknas av fred och en ny strategi, i form av en neutralitetspolitik, blev en period i förfall beträffande de marina stridskrafterna.

Den nya flottan byggdes från 1800-talets slut ut med pansarbåtar, senare benämnda pansarskepp med långskjutande artilleri.

De tre ”Sverigeskeppen”, HMS Sverige, HMS Drottning Victoria och HMS Gustav V, som tillfördes i slutet av och efter Första världskriget utgjorde flottans kärna fram till och med Andra världskriget. De byggdes efter principen ”starkare än de snabbare och snabbare än de starkare”.

Efter Andra världskriget kom nya kryssare och jagare. Under 1950-talet hade flottan bl a tre kryssare, ett tiotal jagare, ett trettiotal torped-/motortorpedbåtar, ett tjugotal ubåtar, ett tiotal fregatter, ett minfartyg och ett trettiotal minsvepare.

Hur är läget idag?

Marinens operativa örlogsfartyg består idag av Korvetter, Minröjningsfartyg, Ubåtar, Minfartyg, Bevakningsbåtar, Trängfartyg, Transportfartyg och Specialfartyg.